Harry Potter och nyfikenhetens varelse

Min julledighet har varit mycket lugn och skön. Den jag har umgåtts mest med är Harry Potter. I den bitande kylan i Funäsdalen har det varit hundraprocentig njutning att krypa upp i soffan och dyka ner i JK Rowlings numera välkända värld.

Jag uppslukas av berättelsen och liksom många andra undrar jag vad det är som är så tilltalande.

Jag tror det handlar om att storyn är mycket väl genomarbetad vilket skapar ett djup hos personligheterna och händelserna. En trovärdighet. Sedan har man den klassiska kampen mellan ont och gott och en hjälte som vi kan leva oss in i. Vi människor tröttnar aldrig på sagoberättandet. Om detta talade Per Robert Öhlin på The Next Event i höstas och som jag skrivit om tidigare här. Slutligen tror jag vi tilltalas av Harry Potter på grund av vår utforskande natur. Att JK Rowlings vidgar vår verklighet genom att skapa en värld där vi själva existerar...men inte spelar huvudrollen.

Om jag skulle få frågan vad jag skulle vilja bli när jag blir stor (vilket jag rent åldersmässigt tyvärr redan är) skulle jag svara upptäcktsresande på 1600-talet. Jag drömmer om att få uppleva en värld som ännu inte är utforskad. Där okända saker skymtar bortom horisonten och där ingen riktigt vet vad som ruvar i skuggorna.

Det är denna känsla som har fört mänskligheten framåt och som fortsätter driva utvecklingen. Vi utgör informationssökande varelser som aldrig blir mätta på ny kunskap. Genom vår fantasi formar vi också framtiden. "Tänk om det skulle finnas en pryl som....". På detta sätt utgör också Harry Potter en sorts framtidsbild. De saker som vi önskar skulle finnas kommer också någon gång att finnas.

Och det är väl det som är baksidan på myntet. I vår ständigt pågående strävan mot framtiden konsumerar vi de skuggor och horisonter som finns kvar.

Men så länge vi har fantasin kvar så kommer det alltid finnas något att upptäcka.

Kapten Christopher Norman,
nedtecknat 4 januari 1647

Arkitektur och planning

“An architect is the drawer of dreams”
Grace McGarvie

På sidan 8 i dagens SvD Kultur skriver arkitekten Lars Marcus en debattartikel som ett svar på Aleksander Wolodarskis stadsplanering vid Norra station, området som ska knyta ihop Solna med innerstaden. Lars Marcus är kritisk mot vad han kallar Wolodarskis övertolkning av sitt uppdrag där "monumentaliseringen av det triviala har högsta prioritet". Det handlar bland annat om skyskraporna Tors Torn som ska utgöra en port in till staden.

Det är svårt att veta på vilket sätt Lars Marcus är kritisk då han i sin artikel inte ger något direkt motsvar, något som alltid är bra för en kreativ diskussion. Men debatten är intressant, inte bara för arkitekter och stadsplanerare. Att vi som stadsbor och bostadsbrukare tar en mer aktiv del i processen är på alla sätt positivt: arkitektur är ju något som berör och påverkar oss alla. Frank Lloyd Wright sade även “A doctor can bury his mistakes but an architect can only advise his client to plant vines.”.

Vi ser allt fler exempel på stadsplaneringsprojekt där konsumenten bjuds in i ett tidigt stadium. I det planerade Vällingby Parkstad ges möjligheten till individuellt utformade byggnader där de fantastiska radhusen på Schepstimmermansstraat i Amsterdam legat som förebild. Andra projekt blandar arkitektbyråer i planeringsfasen för att gå bort från den tråkiga enhetligheten som man ser i bland annat Hammarby Sjöstad. Bra exempel är Västra Hamnen i Malmö och den planerade Norra Djurgårdsstaden.

Planning och arkitektur är på många sätt samma process. Arkitekttävlingar liknar kommunikationsbyråernas pitchning mot kund där det handlar om att lösa en uppgift på bästa sätt. För att skapa de bästa förutsättningarna för segern gäller det inte bara att blända beställaren med visuellt snygga och smarta koncept. Det handlar också om att ha satt sig in i situationen; att övertyga med genomtänkta idéer som verkligen gör skillnad.



Det handlar om människor. Om att verkligen förstå. Inte bara genom att sätta sig in i de rent funktionella behoven som man kan se i reklamfilmen för tidningen Die Welt ovan. Utan också sätta sig in i de emotionella behoven och de drömmar som för oss alla framåt.

“A great architect is not made by way of a brain nearly so much as he is made by way of a cultivated, enriched heart.”
Frank Lloyd-Wright

Inspiration, tro och tålamod.

Den som lyssnade till Barack Obamas tal under fredsprisceremonin i Oslos Rådhus igår kan inte förneka att USAs 44:e president har talets gåva. Dock har hans rätt till Nobels fredspris kraftigt ifrågasatts. Kan en person som talar om att förändra världen få ett pris som ska tilldelas någon som “har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”?

Obamas ledarstil skiljer sig från föregångarens. I sitt tal är han dock själv kritisk mot stora ledare som enbart förespråkar en icke-våldsprincip. Mänsklighetens största konflikt, det Andra Världskriget, är kanske det starkaste beviset på att det inte går att lösa visa konflikter enbart med passivitet. “Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad” sa Socker-Conny en gång. Är det så?

Det finns såklart skillnader mellan att leda ett land med världens största militärmakt och att leda en affärsverksamhet. Även om Comhems kundservice har haft det tufft ett tag så är det inte varje dag som ett medelstort svenskt företag ställs inför ett djupt liggande hat och förhoppningar om ett snart utplånande. Men det finns viktiga likheter där den potentiella lärdomen är enorm. Ledarens agerande påverkar. Frågan är hur man vill påverka.


Eftersom tillgången till kunskap idag ser annorlunda ut går vi från möjlighet att påverka genom makt och auktoritet till möjligheten att påverka genom inspiration och uppträdande. Då den beslutsfattande makten flyttas från ledaren blir de signaler ledaren skickar till sin omgivning så mycket viktigare. Master Oogway ger sin syn på det här:





Det framtida ledarskapet handlar om inspiration. Det handlar om att få oss att tro på att ingenting är omöjligt och att det går att åstadkomma förändring genom tålamod.

Det kanske stämmer att vissa konflikter bara går att lösa med våld. Men då tror jag också att problemen bakom konflikterna bara går att lösa genom icke-våld. Kanske fanns det personer som bättre passade in på prisbeskrivningen än Barack Obama. Men om vi inte tror att han kan förändra världen så kommer det heller aldrig att ske.

Ovanliga jeans för självuttryckande behov

Noko Jeans har fått en hel del uppmärksamhet den senaste tiden. Inte minst när PUB valde att avbryta den planerade försäljningen på Aplace. Tråkigt, för PUB.

Diskussionen verkar handla om det är moraliskt försvarbart att låta en diktatur utgöra produktionsland för en av våra vanligaste produkter. Att produktion av jeans skulle bidra till förtrycket av det nordkoreanska folket. Men för ett land som har varit mer eller mindre stängt i 60 år så är varje kontakt med omvärlden något mycket positivt enligt mig. Varje litet besök, varje litet utbyte av åsikt eller produkt måste vara ett steg i rätt riktning. Alternativet är ju att fortsätta bidra till tystnaden och den stängda dörren utan att ha en aning om vad som försiggår bakom kulisserna.

Det är här jag tror PUB gör fel. Jag förstår att de inte vill utgöra en arena för politisk debatt men Nokos ambition till inblick i produktionen är långt mycket mer än vad andra klädföretag med produktion i Asien gör. PUB hade möjligheten att ta ett steg mot målet att bli det trendiga ställe man vill genom att göra något annorlunda, något vågat. Men man gav bort den möjligheten.

Killarna bakom Noko Jeans har gjort något supersmart. Men det handlar inte om själva produkten eller om att tjäna pengar. Det handlar om berättelsen. Och varumärket. Genom en annorlunda utgångspunkt har de skapat ett varumärke som genom sin unika verksamhetsidé redan är en kändis.

Jag tror dock inte att utgångspunkten för Tor Rauden, Jacob Åström och Jakob Ohlsson var att bidra till uppöppnandet av Nordkorea. Utgångspunkten var snarare att man ville göra något annorlunda, något coolt. Samt framför allt att kunna berätta en fantastisk historia. Att sticka ut från mängden, att vara först med något är fortfarande en viktig del i människors självuttryckande behov. Särskilt inom mode- och reklambranschen. Noko jeans tog en chans. Den funkade.

Att Noko Jeans också är ett spännande exempel på hur varumärkesstrategi och affärsstrategi närmar sig varandra är en annan diskussion.

HELLO IT'S Noko Jeans! from Noko Jeans on Vimeo.

Är alla lyckliga i Mittens rike?

Smogen ligger tät över Kinas huvudstad och skymmer såväl den blå himlen som skyskraporna i horisonten. Från det lyxiga hotellrummets stora fönster ser jag ner på en femfilig motorväg där bilarna rusar vidare utan uppehåll. Men jag är glad. Vi är i Peking för att fira mammas födelsedag.

En vecka senare sitter jag hemma framför tvn i lägenheten på Gärdet och ser statsminister Reinfeldt tala inför journalister i Kina om att världens länder måste ta ett ännu större ansvar för att nå 2-gradersmålet. I tidningarna fortsätter diskussionerna om SAABs öde. Kinesiska BAIC skickar sina medarbetare till Trollhättan för att se vilken teknik som är intressant att plocka till Kina. I Mittens rike står utveckling i centrum. Kina växer.

Peking är en galet stor stad. 17 miljoner invånare på en yta som mäter 20 mil i diameter. Höghus och skyskrapor blandas med tempel, hutonger: gammal låg bebyggelse, och kommunistkomplex. Turisterna kommer för att se Himmelska Fridens torg, Förbjudna staden och Kinesiska muren. Men också för shoppingen. Här hittar man alla de varumärken som finns i väst, man hittar även kopiorna, indelade i tre olika kvalitetsnivåer. Dessutom finns de egna kinesiska varumärkena. Peking kan erbjuda allt.

Även de som inte har tänkt köpa kopior hänförs av utbudet och upptäcker behov som de inte visste att de hade. Likt ett stort pussel försöker man fylla i de bitar som man tror passar in. På marknad efter marknad scannar man av varor för att se om något passar in i pusslet. Jakten på vår fulländelse går genom konsumtion. Vi försöker köpa oss lyckliga. Konsumtionen här drivs av rädslan att gå miste om något riktigt billigt och bra. De låga priserna gör oss galna och konsumtionen blir så våldsam att det borde vara uppenbart att det är någonting vi missar genom detta levnadssätt.

I Kinas grannland Bhutan mäter man nationell framgång genom invånarnas lycka och använder sig av gross national happiness istället för gross national product. I en artikel i tidningen Monocle säger Bhutans premiärminister Jigme Yoser Thinley att "happiness is a state that one is able to attain when equilibrium is achieved between the body's material needs and the mind's emotional and psychological needs.".

Denna balans är något som Kina historiskt sett har varit bra på. Dock har de nu börjat ta över västs hysteriska jakt på materiell framgång samtidigt som vi i väst börjar inse att vårt nuvarande konsumtionsmönster hotar vår egen existens.

Nyckeln ligger såklart i att hitta lönsamhet i ny teknik och nya produkter (även där ligger Kina numera i täten av utvecklingen även om man inte kan tro det). Men det kommer framför allt att handla om att hitta den där balansen mellan materiella och andliga behov. För vår del handlar det därför om att sträva efter andlig uppfyllelse.

I alla fall om vår lycka är vårt mål.

Framtidens varumärken

Jag fick nyligen ett dyrt underställ av merinoull i present. Ett underställ kanske inte är en uppskattad present för alla men jag blev fantastiskt glad. Inte bara kommer understället hålla mig varm i både torrt och vått, jag blev glad på ett mer universellt plan. Jag älskar nämligen högkvalitativa produkter som fyller grundläggande behov och som dessutom är vänliga mot den värld vi lever i.

Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt kämpar i dagarna för att tala ledarna av världens största och mäktigaste länder till rätta och få dem att ta sitt ansvar för att rädda världen. Det ser inte helt ljust ut inför de stundande klimatsamtalen i Danmark. Köpenhamn kommer dock att vara Hopenhagen ett tag till.

Att västs syn på problemets lösning är lite förenklad förstår man genom att lyssna på fantastiska Sunita Narain, som intervjuades på nyheterna igår. Se vad Sunita säger här:



Jag älskar varumärken vars drivkraft är hållbar utveckling. Jag älskar affärsverksamheter som är jobbiga för att de inte passar in i vårt invanda konsumtionsmönster. Varumärken som påminner oss om att vi faktiskt kan göra mycket mer för naturen och framtiden än vad vi gör idag. Dessa varumärken har också stora möjligheter att utnyttja sin digitala omvärld på bra sätt. I mitt underställ finns en kod som jag på Icebreakers hemsida kan knappa in för att få mer information om var min ull kommer ifrån. Det kan se ut så här.

För mig är framtidens varumärken gröna och modiga. Inte för att de måste men för att de vill. För att det är en självklarhet att gå sin egen väg och göra det man tror på. Om många år kommer miljövänlighet vara en hygienfaktor. Och då menar jag inte miljövänlig som adjektivet i många bilreklamer. En bil kan aldrig bli miljövänlig. Däremot har bilindustrin möjligheten att driva utvecklingen i rätt riktning. Morgondagens starka varumärken ser dagens ljus idag. De är små. De kommer aldrig bli enorma. Men de kommer vara många. Det kommer handla om att ha koll på hela kedjan. Produktion, logistik och försäljning men också efterservice. Att ta tillvara och att skapa kretslopp. Det finns många exempel på dessa varumärken och jag ser fram emot fler som kommer.

Jag tror att det går att ändra vårt levnadssätt. Jag tar gärna på mig att vara naiv och idiot. Men jag vill ändra mitt beteende. För jag tror att det alltid går att göra någonting. Och någonting är alltid bättre än ingenting.

1 + 1 = 3

Detta inlägg var ursprungligen tänkt att vara ett bloggbidrag till ett kommunikationsnätverk som höll på att startas under min tid på Berghs. Jag ville bidra med en del av min egen filosofi. Jag gör det nu i egen regi.

Matematiken beskrivs på Wikipedia som bland annat “....metoder för att beskriva och analysera abstrakta samband.” Enligt vad man lärt sig av matematikens regler redan i grundskolan bör formeln 1 + 1 = 3 vara en omöjlighet. Ändå är det till denna matematiska motsägelse som jag vill tillägna detta inlägg.

Formeln 1 + 1 = 3 handlar om att två saker på skilda håll inte är just mer än det de är. Men om man förenar dessa två kan de tillsammans generera ett värde som överstiger de sammanlagda ursprungsvärdena var för sig. Detta tänk tillämpas på en mängd områden, det mest grundläggande är kanske det koncept som hela vår existens bygger på, fortplantningen.

Eftersom kompetensresursen i många av dagens yrkesroller till stor del utgörs av kunskap så tycker jag det är viktigt att skapa sig en grundläggande filosofi för hur denna kunskapsbas kan hålla sig omfattande, uppdaterad och riktig.

“Give away everything you know, and more will come back to you.”
- Paul Arden

Jag tror att framtidens samhälle, och i synnerhet kommunikationsbranschen, måste präglas av ett ännu mer ärligt och generöst utbyte av information. Bara genom att ge kan man få mer än vad man redan har. Detta tillämpas redan av många och dagens webbtekniska hjälpmedel underlättar också detta agerande, inte minst i det privata. Genom tips från omgivningen kan man snabbt få tillgång till information som man behöver för att ta en idé, en plan eller en strategi framåt. Det finns ingen vinning i att behålla tankar och idéer för sig själv om målet är att få dem att växa. Om de inte luftas och utsätts för andras tankar så kommer de att självdö. Om man däremot delar dem med sin omgivning så kommer de att blomma.

Att agera generöst och ärligt kommer vara vitalt, inte bara i den närmaste privata omgivningen utan också både i arbetsmiljöer och i marknadsföringssammanhang. Det kommer handla om att våga ge; till kunder, till kolleger och till vänner, även om man inte kortsiktigt vinner på det själv. Fokus idag ligger tyvärr i många fall ofta på kortsiktig vinning. Där kommer vi, som i framtiden arbetar med kommunikation, behöva ta ett stort lass. Vi måste till att börja med inse att det långsiktiga alltid slår det kortsiktiga och vi kommer också få kämpa för att övertyga vår omgivning om detta.

Jag avslutar med ett utdrag ur Seth Goldins blogg som beskriver just fördelen att konkurrera med generositet och ärlighet:

“Individuals and organizations that can compete on generosity and fairness repeatedly defeat those that only do it grudgingly.”

Vi tjänar alla på att vara generösa, inte bara själsligt utan också affärsmässigt.